Alla inlägg av Samuel Jirénius

En vecka i Hoboc

Sist vi bloggade (oj, vad länge sedan det var) skrev vi om vår endagsvistelse i grannbyn Onamona. Men nu har vi äntligen fått till att besöka det svenska missionärsparet Sune & Britt i den by, Hoboc, där de arbetat under nära trettio år (29 år för att vara mer exakt).

Hoboc

Husen i Hoboc är byggda med skrädda brädor till skillnad från den vävda bambu som används i Highlands.

Husen i Hoboc är byggda med skrädda brädor till skillnad från den vävda bambu som används i Highlands.

Byn Hoboc (uttalas Håbå, där c’et blir som ett tyst G) är en by med c:a 200 invånare, ligger i provinsen Morobe på en höjd av ungefär 1500m. Byn tillhör språkområdet Dedua, ett språk som talas av ungefär 9000 personer varav runt 4000 har flyttat till de större städerna (läs Lae). Innan Sune & Britt började sitt arbete så fanns det inget skriftspråk för dedua, men genom åren har de tillsammans med medhjälpare från området studerat språket, kartlagt dess grammatiska regler och olika ljud, utarbetat ett alfabet (p.g.a. landets geografiska och politiska relation till Australien utgår Folk&Språk i regel ifrån de romanska bokstäverna, så ock i detta fall), och sedan använt det till att genomföra det långa och tidskrävande arbetet med att översätta världens mest översatta boksamling, Bibeln, till deras språk.

Okej, nu är det inte riktigt så att man tidigare inte haft någon bibel, men den har då varit skriven antingen på ”kyrkospråket”, lite grann som latin var kyrkospråket i europa), eller så på Tok Pisin (Pidgin Engelska) som är landets handelsspråk, ett språk som de flesta i byn också kan kommunicera i. För innan Sune & Britt slog sig ner där så fanns det redan en kyrka och många troende i byn. Men nu har de äntligen fått både nya och gamla testamentet på sitt eget språk, och det är värt att fira. Och fira gjorde dom i en stor fest där runt 3000 människor kom till byn i dagarna 3 (eller 4).

Fest 20/4

Vid invigningscermonin av bibeln användes trummorna flitigt.

Vid invigningscermonin av bibeln användes kundo trummorna flitigt. Men de blev snart ett väldigt bekant ljud.

När vi väl anlände till byn efter vandringen ner från berget där landningsbanan (nej, tänk gräs, inte asfalt eller nått sådant) låg så möttes vi av förfesten. En stor grupp papuaner sjöng med hög stämma till ackompanjemang av gitarr och kundu (handburen trumma) , vi fick blomsterkransar om halsen, och fick sedan gå tillsammans med dem i procession till en annan stor grupp papuaner som sjöng även de med hög stämma (om än en helt annan sång). Papuanernas (deduanernas?) sång, som visar sig vara lovsång, är annorlunda än den vi svenskar är van vid; den sjungs med en annan sångteknik och har annan skala och glidningar som vi inte har. Det gick liksom inte riktigt att lära sig melodierna. Men å andra sidan så tror jag nog inte det behövdes, för även om vi skulle kunnat sjunga med så skulle våra lagom återhållna svenska stämmor obönhörligt gått drunkningsdöden till mötes i den kraftiga och passionerade sång som papuanerna bidrog med.

Några unga män från området klädde up sig och gav en traditionell (?) dans uppvisning.

Några unga män från området klädde up sig och gav en traditionell (?) dans uppvisning.

Denna lovsång blev också det som för oss nog gav det starkaste intrycket under våran vistelse. Sången hördes till och från under hela dagen, eventuellt med någon längre paus när Sune talade för festbesökarna i det stora tältet som satts upp. Den hördes sent in på natten när man försökte somna, och började sedan åter igen runt 4-tiden på morgonen till rytmen av kundotrummorna.

En dag extra

Det var få förunnade att få bära Mira. Men Mira gillade grannflickan och kunde tillåta henne.

Det var få förunnade att få bära Mira. Men Mira gillade grannflickan och kunde tillåta henne.

Våra dagar var härliga och barnen skötte sig exemplariskt hela tiden. Men när väl festen var över och vi skulle flyga tillbaka till Ukarumpa så visade det sig att det var för molnigt; flygplanet skulle inte kunna landa. Istället fick vi en extra dag som gav oss en bättre inblick i hur byn såg ut när det inte var tusentals besökare där. Det gav oss också möjlighet att vara ute mer med barnen utan att det skapades en stor klunga papanska barn som trängdes inpå för att beskåda denna underliga vita flicka som var Mira.

Det var mycket som hände och vi fick uppleva, bad i floden, bad på basketbollsplanen, avocadoklättning, stjärnskådning, taro, marshmallows med kockarna, billumgåvor, handskakningar (*knäpp!*), bokförsäljning, fast i dimma, singsing, bibel-linbana, och mycket mer. Men den som orkar lyssna får fråga oss när vi ses, för nu är det mindre än två veckor kvar innan vi är tillbaka till Sverige och kan berätta.

Samuels nya vardag

Efter några veckor här i Papua Nya Guinea så har vi fått lite vardagsrutiner, och dessa tänkte jag försöka beskriva lite. Veckan börjar på måndag (förvisso inte enligt den dominerande gruppen här, men vi ignorerar det så länge) med att gå upp 6:30. Tiden är inte frivillig, men snarare bestämd av vår dotter, solen och en skrälldus med fåglar.

Efter vanliga morgonbestyr så bär det iväg till min arbetsplats vid 8-tiden. Efter en 5 min gångstrapats (okej, egentligen inte) så befinner jag mig vid mitt (engelska) tangentbort och mina två skärmar i ett tyst (förrutom fåglarna och en frenetiskt skällande hund någonstans) rum tillsammans med fem andra utvecklare. Kollegorna är förvånandsvärt tysta, men i regel brukar dom säga hej till varandra i alla fall. Själv är jag ju van med att ständigt bli avbruten eller bryta av någon annan, men här får man verkligen sitta och arbeta i lugnan ro; rätt skönt men även lite tråkigt ibland. Önskar kunna störa dem lite mer än vad som känns är okej. Men i sedvanlig ordning kan jag ju alltid skicka en fråga via IM chat.

Det är mycket att sätta sig in, men det är inget överdrivet nytt; SQL Server 2008 R2 och C#. Nuvarande projekt rör sig om att med DevExpress’ XAF framework skapa Workflow processer för den Lager och försäljningsapplikationen som används av Aviation. Kort och gott; <dalmål>jag jobbar med data.</dalmål>

Hur som helst så hinnar man inte mycket där på morgonen, för kl 8:30 är det frivillig andakt för samtliga på IT-avdelningen. Det innebär att sjunga någon sång, läsa något stycke ur bibeln och be lite tillsammans. Allt i Tok Pisin (Pidgeon English). Nej, jag förstår inte mycket än, men jag brukar vara med ändå. Det är en chans att lära sig språket samt att komma i kontakt med papuanerna som jobbar här. Förvisso är alla mina programmerar-kollegor amerikaner, men på Helpdesk jobbar det många papuaner.

Lunch äter jag hemma med familjen, och sedan vid kl 17 (eller tidigare ibland om Kristin ska iväg på något). Väl hemma så är det samma som i Sverige; leka med barnen, middag, leka lite till, lägga dem, och sedan krasha med lite hemma-programmering, PvZ eller Minecraft på en lokal servern. Och så går vardagarna normalt till.

Spelkväll hos Kings. Dominion fungerar här med, men jag testade faktiskt Citadel.

Spelkväll hos Kings. Dominion fungerar här med, men jag testade faktiskt Citadel.

Men detta ställe erbjuder även en massa andra aktiviteter. Följande har jag valt att hoppa på:

  • Innebandy kl 19:00 på torsdagar
  • Ultimate kl 15:00 på söndagar
  • Spelkväll för män hos våra brittiska grannar en gång i månaden

Ja, det är en vardagslunk som fungerar, men visst längtar vi också efter att komma ut (utanför Ukarumpa) lite mer, se annat än bara detta något egendomliga samhälle. Men det kommer tid för det och andra bloggposter om sådana strapatser.

I backspegeln: Att säga hejdå

Då vi på sätt och vis även använder vår blogg som en dagbok så kommer vi att göra ett par tråkiga backspegelsinlägg. Ni vill säkert hellre veta hur det är här på andra sidan jordklotet, men ni får hålla er till tåls några dagar till.

Vi hade länge vetat att vi skulle åka, vi hade bara inte vetat exakt när. Men när väl utresedatumet bestämdes gick allt väldigt snabbt. Två veckor senare skulle vi vara på flygplanet! Det är då vi insåg att vi egentligen inte alls har förberett oss på själva resan; vi hade mestadels bara arbetat med att få tillstånd att åka iväg och hade därför inte alls tänkt så mycket på allt som ska göras när väl tillståndet fanns där.

Vi behövde väskor; det ordnade våra kära grannar ovanpå (tack för lånet!). Vi behövde en packlista; den som vi använde till västkustsemestern förra sommaren med vissa modifieringar fick duga. Vi behövde ta våra vaccin och malariaprofylax; de mesta hanns med, men Noel får lov att ta sin sista kolera-vaccindos i PNG istället. Ordna med försäkringskassan, knyta ihop trådar på jobbet, se till att filmer, ljudböcker och tv-serier för både barn och vuxna kommer med, ordna med sista flygetappen.  Allt möjligt behövde göras, men kollektivet var där och hjälpte oss med barnen och annat så att vi föräldrar kunde fokusera på att få saker gjort. Sen behövde vi ju säga ’hejdå’ också!

Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest
Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest

Flera av dagarna blev inbokade. Då jag, Samuel, hjälpt till med översättningen i kyrkan blev vi bjudna till internationella gruppen på potluck party (knytis). Oh så gott! Sen gjorde kollektivet en Alla-hjärtans-dag-fest för oss; finklädd tillställning med trerätters, skön musik och vackra visor. Noel tyckte nog det hela var rätt konstigt. Sen var tanken att vi även skulle ta helgen hos Kristins syster i Kumla. Detta förhindrades dock av att Kristin blev magsjuk. Istället fick släktingarna komma till oss lite senare.

Under de sista dagarna så hade vi en strid ström av människor som kom förbi till oss för att säga ’hejdå’. Det kändes väldigt roligt, lite sorgligt och en aningens stressande. Men vi skulle verkligen inte velat haft det på något annat sätt! Många nämnde att vi verkade rätt så lugna med tanke på resan vi skulle ut på, men i ärlighetens namn så var det nog mer att vi var så trötta med alla förberedelser att vi inte hade haft tid att känna efter och bli nervösa. Vi passade i alla fall även på att ha spelkvällen en sista gång; många kom och många fick man säga hejdå till även där. En av de sista som besökte oss var Ida, hon som omedvetet satte igång hela processen som ledde till att vi nu befinner oss i Papua Nya Guinea. Med några sista PNG-tips ifrån henne så kunde vi äntligen sova vår sista natt i kollektivet innan resan startade. Nu var våra hejdå’n klara.

Och om 6 månader får vi säga ’Hej’ till er alla istället.

Äntligen framme!

Vi har anlänt!
Egentligen anlände vi till Ukarumpa (fniss) redan vid 4-tiden på fredagen den 21 februari. Men sen är det fullt upp med saker att göra så som att hälsa på folk, packa upp, vara förvirrad, och annat som behövs göras innan man kan sätta sig ner och skriva om vad som har hänt.
Detta inlägg är dock inte menat för det. Syftet är bara att berätta att hela resan gick väldigt bra! Barnen har sköt sig exemplariskt och flygen har varit trevliga på många sätt. Och vi har kommit fram, fått hyra ett hus, och försöker hantera alla intryck och all information.
Vi har däremot ett litet problem med att vi saknar Internet än så länge. Då vi anlände i fredags så har vi bara haft helgdagar, och har därför inte kunnat få tillgång till Internet. Därför kommer det till en början inte vara lätt för oss att kolla mail eller posta bilder. Detta inlägg i sig är gjort genom att snylta på våra nya grannars Internet-anslutning. Men tur nog har vi fått väldigt trevliga och svenska grannar som har tillåtit detta snyltande.
Vi har i alla fall haft det bra, varit bortbjudna till olika familjer för varje lunch och middag. Detta har gjort att man snabbt blivit att lära känna olika människor här på basen, men även att man inte hunnit med så mycket mer annat än att socialicera och äta. Men vi kommer ge er mer detaljer (samt visa bilder) när vi har fått någon form av eget Internet samt att den socialt väldigt intensiva tiden lugnar sig något.
Vi mår i vilket fall som helst väldigt bra.

Hjälp! Vi har ett datum!

I onsdags blev det bestämt. Vi åker om två veckor, den 19 februari. Det bestämdes över telefon med en vän som också är på väg till PNG och som vi kommer att resa tillsammans med. Hon behöver komma dit snabbt för att hinna med planet som går ut till en av byarna, och därför blev det ett tidigare resdatum än vi kunnat räkna med.

Helt plötsligt blev det väldigt verkligt! Vi har varit alldeles stirriga sedan dess med tillhörande svårigheter att sova. Vi inser ju att vi egentligen inte alls är förberedda; all våran förberedelse har mest handlat om att få tillstånd att åka.

Vi hade dock ett problem kvar: passen. De var fortfarande i London. Samma dag som vi bestämt datumet för avfärd hade vi ringt till High Commission i London för att få status gällande visumen. Tyvärr blev vi ombedda att återkomma; det var tydligen en strejk på gång i London vilket hindrade personalen att använda tunnelbanan. När vi väl fick tag på dem nästa dag så fick vi reda på att passen redan var skickade och på väg till Sverige. Jaaa!

Förvisso hade de missförstått oss skickat passen till vår vän istället för till oss, men då vi ska resa tillsammans med henne är det inga bekymmer med det.

Vi har pass! Vi har ett datum! Nu ska vi bara boka biljetten samt göra alla de andra förberedelserna som vi har förträngt.