Alla inlägg av Kristin Jirénius

Ett dygn som papuan

Äntligen har vi kommit ut och fått lite byupplevelse!

Vandring till Onamona

I Onamona fick vi snart ett följe av nyfikna barn.

I Onamona (Ånnamona?) fick vi snart ett följe av nyfikna barn

I torsdags följde vi med Ari hem till henne, sov över en natt och promernerade tillbaka på förmiddagen dagen därpå. Barnen fick stanna hemma med Mirjam då det skulle vara för lång promenad för dem. Ari bor i en by som heter Onamona som ligger två timmars promenad härifrån. Väldigt många papuaner därifrån jobbar inne på Ukarumpa där vi bor och de gör den här promenaden fram och tillbaka dagligen. Det kändes därför extra bra att gå istället för att låna en bil för att få mer förståelse för deras liv. Det hela var ett äventyr, det hade regnat mycket de senaste dagarna så vägar och stigar bestod till största delen av halkig lera. Väl ute i Onamona gick vi runt och kikade, hälsade på vår vän Bavi (oj vad överraskad hon blev!) och kollade in deras kyrkan. Många, speciellt barnen, blir väldigt nyfikna då de ser två vita människor i deras by. Flera tar följe och vill vara med och visa runt och alla vill vara med på kort. Vid ett ställe såg vi på avstånd hur barnen åker ”pulka” fast på gräs/lera istället för snö och med stjärtlappar av bushmaterial istället för plast. Landskapet är verkligen fantastiskt, allt är vilt och vackert var man än tittar, med odlingsplättar lite var stans. Känslan att springa runt barfota i en papuansk by är fantastisk då man befinner sig i en värld så långt ifrån den egna. Det kan närmast liknas med en disney-fantasi, a la Mowgli eller Poccahontas. Tänk att det här är verkligt, att människor lever det här livet. Det är på ett sätt så vackert och idylliskt men samtidigt så hårt och präglat av rädsla.

Rädsla och strid

Aris make öppnar vattenfylld bambu med en bushkniv

I brist på en bild av deras vapnen ser vi här Aris make som öppnar en vattenfylld bambu med en bushkniv. Friskt som källvatten!

Aris man visade stolt upp husets vapen, två spjut för kvinnor som man kan använda för att sticka ihjäl någon som redan ligger, så de är mest fina och inte så effektiva förklarar han. Han visar sedan pilarna till pilbågen som är det effektiva vapnet som de faktiskt använder. Ari som är djupt troende är tydligt missnöjd med husets vapenföråd men de tillhör hennes man, så det är inget hon verkar ha något inflytande på. Onamona befinner sig i krig med ett annat område, om än de i nuläget gått med på vapenstillestånd. Men förra året i oktober kom det flera män som bar moderna skjutvapen till byn med uppdrag från fiendebyn att döda män från Onamona. Det var första gången som människorna i Onamona hörde pistolskott, så det är inget som hör till vanligheterna. Men den dagen hände något märkligt – byn hade Guds beskydd och inte en enda kom till skada. Därför har just denna oktoberdag blivit en speciell dag för byn; man har ett speciellt minnesställe där man ber och tackar för Guds beskydd, och det pratas och planeras redan om firanden som ska till i slutet av oktober detta år. Människor ser sig som regel som kristna i PNG men det är ändå svårt för dem att förlåta. Kulturen säger vedergällning eller hämnd, så rädslan för att någon ska komma och döda en vän eller släkting tycks alltid närvarande.

Mat i hyddan

Ari tömmer en momo

Ari samlar ihop maten som tillagats i en momo

När maten började bli klar samlade vi oss i Aris hus för att äta. Det är inte helt lätt att hålla koll på alla som kom dit för att äta. Aris man har många syskon och syskonbarn, så jag tror att de flesta I hyddan var släkt med honom, men även Aris dotter (med bäbisen Noel) och familjens andra fru var där. Som jag förstår det så är det lite speciellt att få vita på besök, så alla vill vara med. I dörröppningen smög många bar som ville se vad som hände.

Aris dotter hade förberett momo, mat som lagas i en grop i marken med varma stenar. Ari pysslade massor och hade bl.a. tillagat komo, samlingsnamnet för allehanda ätbara bladgrönsaker, vilket hon kokat i kokosmjölk, en rätt med korvbitar och kål, och sedan ris. En del satt på golvet och del satt på britsar runt om. Ari lade upp rikliga portioner till alla och delade ut; hon och Bavi förklarade senare att det inte går att låta dem ta själv då de första skulle ta allt det gottigaste och kvar blir bara sötpotatis till de sista. Men Ari vet ju hur vi brukar göra, så jag och Samuel fick börja med att ta för oss själva trots allt. Samuel gjorde som papuanerna och åt med händerna medans jag fuskade lite och använde en sked. Jag skulle gärna velat gjort som de, men det tog emot då jag inte hade tvättat händerna på länge. Jag såg dock att några av papuaner också använde sked eller gaffel.

Berättelser runt elden

Kväll i Aris hydda

Hälften av folket som samlats i Aris hydda för att umgås. Kameran hade nog lite svårt med exponeringen och valde att se till majoriteten.

Ett papuanskt hus, kan se lite olika ut. Runt eller fyrkantigt. Ett stort rum eller med väggar så det blir fler sovrum. Det finns säkert tusen varianter runt om i landet men detta är vad vi fått se. Jordgolv, med några mattor att sitta på, en eldstad mitt på golvet, något enstaka fönster. Väggarna är flätade av bambu och taket består av gräs. En av männen, Ari’s syster son som även visade oss runt byn, berättade att han hade byggt flera hus. Oftast tog det ett par månader att färdigställa en hus, men han visade också sin mosters lilla förrådshydda som han byggt på en dag. Aris hus var ett stort rum med britsar längs väggarna för att sova på eller ha saker på, samt att hon till ovanligheterna faktiskt hade glas för sitt enda fönster.

Kvällen gick och det mörka huset blev ännu mörkare. Som gåva hade vi bl.a. tagit med oss en sån där röd ficklampa från IKEA som man kan veva upp. Den gav oss lite ljus, men snart kom en granne och lånade ut en regälare lampa kopplad till ett bilbatteri. Runt elden berättade Samuel om Sverige, om snö, frysta sjöar, skridskor och pimpling, om hus som är stora och dyra så att alla måste låna på bank för att köpa det, om hur skola är gratis t.o.m. universitet, om föräldrapenning och om politiker som inte är korrupta, men även om äldre som känner sig ensamma och om tidsstressade svenskar. Det känns som om man lika gärna kunde prata om livet på mars för dem, det känns lika avlägset och konstigt.

När klockan närmade sig 20:30 så börjde vi bryta upp för natten och folk gick hem till sitt. Vi rullade ut våra sovsäckar och lade oss under myggnätet. När lampan släcks är det becksvart och knäpptyst. Det enda ljudet som senare kunde väcka oss på natten var det av råttor som härjade omkring i huset, men tur nog höll de sig på golvet. Vi frågade på morgonen om en del har katt, och det händer att folk skaffar sig det, men de brukar bli uppätna av andra papuaner. Hund äter man däremot inte.

På väg hem igen

Genväg genom en lerig djungel

Vi tog en genväg genom en lerig och hal djungel.

Ari pysslade verkligen massor hela tiden. Vi försökte förklara att för oss blir det bra med sötpotatis till frukost, vilket vi förstått att de brukar äta. Men hon hade lite svårt att hålla standarden där, och istället fixar hon en regäl frukost med nudlar och annat. När vi väl hade ätit klart så tackade vi folket som åter samlats i hyddan och gjorde oss redo för att gå, men när vi skulle bege oss hem så regnade det. Regn leder till leriga och hala vägar, men för vår del spelade det inte så stor roll. Mina fötter hade så mycket skavsår efter gårdagens vandring att det var uteslutet att ta på sig skorna igen. Så barfota vandrade vi båda två, och om än leran var väldigt hal så var den även mjuk och skön att gå barfota i. På hemvägen tog vi en genväg genom skogen vilket var en fantastik upplevelse. Det var som att vandra i en vild djungel (red. Samuel: det var nog just vad det var). Bavi följde också med oss hem, vilket var jätteskönt, hon hjälpte mig med balansen flera gånger. Och alla papuaner vi mötte på vägen var glada och hälsade. Det är nog inte så ofta man ser vita människor klafsa runt barfota i leran som de själva.

Det känns som om man har varit ute och kampat; man är trött och frusen, kläder och hår är fuktigt och luktar rök. Man har haft lägereld och bott i någon övernattningsstuga med utedass. Det märkliga är bara att vi har inte varit ute och kampat, vi har prövat leva papuanliv under ett dygn.

En efterlängtad uppdatering

Nu har vi varit i Ukarumpa i tre månader. Vi kan väl säga att vi inte är några bloggare någon av oss då man ser det futtiga resultatet på sidan. Men jag ska försöka göra en lägesrapport. Med tanke på att jag ”råkade” anställa en nanny till barnen så får jag loss lite extra tid ett par förmiddagar i veckan, så ännu finns det hopp för bloggen.

Mitt vardagsliv

Tillsammans med de papuanska kvinnorna i min bibelstudiegrupp.

Tillsammans med de papuanska kvinnorna i min bibelstudiegrupp.

Livet rullar på för oss. Mitt liv cirklar mest runt hemmet. Matlagning tar mycket tid, men jag har ganska bra rutin vid det här laget. Det kommer några papuanska kvinnor hit regelbundet, delvis som vänner och delvis som anställda. Jag har också gått med i en bibel-studiegrupp för papuanska kvinnor. Dels för att bygga relationer men också för att träna språket. Det är svårt att alltid förstå vad de menar och om vad de förväntar sig av mig. Man vill ju kunna hjälpa och uppföra sig men det är svårt att riktigt förstå dem både med språk och kulturskillnader.
Vi har förstått att många av papuanerna får känslan att vi utlänningar som jobbar här inte vill ha så mycket med dem att göra när det gäller relationer. Det kan nog till stor del bero på att missionärerna som arbetar ute i byarna lägger sin energi på att bygga relationer med det papuanska folket där, och när de sedan kommer till Ukarumpa så är de rätt trötta och har inte så mycket ork att bygga relationer med de som bor här. Den här situationen gör att det känns väldigt meningsfullt och uppskattat från papuanerna i området om man vill bygga relationer med dem. De papuaner jag känner lite mer berättar om hur kvinnorna på marknaden pratat om mig, om hur jag bär min billum (väska) som dem och att de blir glada då de ser mig. Det behövs verkligen inte mycket för att glädja människor, och på något vis känner jag att de tycker om mig. De blir glada då jag försöker prata deras språk och att le, hälsa och småprata är också viktigt.

Kultursituationer

Aris barnbarn som en döpt efter vår son Noel.

Aris barnbarn som en döpt efter vår son Noel.

Vad jag inte är så van vid är att de lyssnar väldigt mycket på mig och vad jag säger. Ibland har jag fått vara lite BVC och svara på frågor om amning och mat till små babysar. Det slutade med att dottern till Ari (vår hushållerskas) nu även ammar sin mosters barn då mostern inte hade någon mjölk kvar till sin baby. Jo, jag nämnde väl att amning är viktigt och den bästa födan för bäbisar. Det slutade med att jag köpte vitamintillskott till den ammande mamman då jag känner mig lite skyldig till att hon magrat av mer och mer. Jag försöker verkligen att tänka mig för vad jag säger och om mina svenska kunskaper är applicerbara här.
En annan kultursituation jag försöker få grepp om är den med vår nya nanny. Hon är en av kvinnorna från min bibelstudiegrupp. Hon kom en dag och bad om pengar för att kunna åka till Goroka, en närliggande stad, då hennes man nyss dött på sjukhuset. Hon skulle bara vara i Ukarumpa i ett par veckor. Då hon och mina barn lekte väldigt bra tillsammans så sa jag att jag kan anställa henne för att komma och leka och ta hand om barnen ett par förmiddagar. Det var ju en rätt liten grej med tanke på att hon snart skulle åka iväg. Men sen visade sig att hon inte hade några pengar att åka hem för, men med tanke på att hon nu hade ett jobb här hos mig så tänkte hon fortsätta jobba tills hon har fått råd att åka hem. Det blev plötsligt ett betydligt större ansvar för min den än jag tänkt. Men då jag ser att det är bra för barnen så tänker jag att det ändå är okej.
Livet för en papuan
Papuanerna är fantastiska på många sätt. De som lever i byarna är nästan helt självförsörjda på mat. Det rullande de behöver pengar till är olja, salt och tvål (för kläder), sen går mycket pengar till skolavgifter. Resten är sådant de odlar själva. Folk är fattiga men mat finns. Sen kan det vara som för en kvinna jag känner, att hennes barn klagar för att de är såå trötta på söt-potatis, basmaten i den papuanska kosten.
Alla papuaner jag känner har förlorat barn och nära familjemedlemmar. Många vittnesmål handlar om hur Gud lagt ner glädje i deras hjärtan trots hårda liv med förluster av nära och kära. Det verkar som om kvinnorna lever det hårdaste livet då mycket ansvar ligger på dem medan männen tycks kunna välja mer hur mycket ansvar de tar. Det är inte ovanligt att män har flera fruar vilket ökar deras status, men det betyder inte att de har möjlighet att försörja dem. Ari berättade om hennes familj, där hon är en av tre fruar. Hon som kristen tycker det är fel men att det ligger på mannen, så hon försöker göra det bästa av situationen utifrån sitt håll. Då de andra fruarna inte är så duktiga på att ta hand om barn och hushåll så försöker hon att hjälpa till och se efter dem i mycket högre utsträckning än vad kulturen påbjuder. Hon har kommit fram till att det är vad hon som kristen kan göra. Men hon ställer sedan även krav på de andra fruarna att gå till kyrkan för att lära sig om Jesus.

Rädsla och säkerhet

På väg till kyrkan på andra sidan floden

På väg till kyrkan på andra sidan floden

Ukarumpa är i mångt och mycket ett härligt ställe. Det är rätt så speciellt då det, tydligt influerat av den Amerikanska kulturen, blir en väldigt kontrast mot resten av den omgivande – en amerikansk by mitt ute i Papua Nya Guinea. Söndagen för två veckor sedan följde vi med en brittisk vän till en lokal kyrka. Vi lämnade inhägnaden och vadade över en flod och plötsligt så var vi i Papua Nya Guinea. Det har tagit ända tills nu innan vi tagit oss till en grannby och sett hur det egentligen ser ut här, hur folk bor och lever. En förklaring är förståss att vi har små barn och att det inte är så lätt att ta oss så långt med dem alla gånger, även i Sverige. Men en annan anledning är också att Ukarumpa är ganska stängt. Det råder en rädsla för allt som kan hända utanför och det det finns uttalade regler gällande säkerhet. Man går inte ut själv efter det blivit mörkt. Man går inte själv någonstans utanför stängslet. Det bör alltid finnas en man med i en grupp som vistas ute efter det blivit mörkt eller om man ska in till Kainantu (närmaste staden).
Alla de här reglena är väldigt begränsande och gör att livet här blir ganska isolerat. Det är inte bara vi s.k. ”white skins” som lever med sådana regler, även lokalbefolkningen har vissa säkerhetsbeteenden. Ari berättar att för henne är det väldigt viktigt att be om Guds beskydd innan man lämnar sin bostad för dagen. Då hon går till och från jobbet, vilket är en två timmars promenad, så går de i större grupper. En av orsakerna till hennes rädslor bygger ockspå att hennes by befinner sig i någon form av konflikt med en närliggande by. Vid julas var det så illa att ingen, varken barn eller vuxna kunde gå till skola eller jobb på några månader. Folk har blivit dödade i denna konflikt vilket har lett till hämndaktioner i en ständigt växande spiral. Nu har de kunnat samtala så att situationen har lugnat sig, men så fort man hör om någon som dött i någon av dessa byar (oavsett orsak) så är alla oroliga att man ska skylla på den andra byn och att konflikten ska blossa upp igen.

Noel och Mira

Barnen har två förmiddagar i veckan en nanny som kommer och leker med dem. Hon är förvånandsvärt stark.

Barnen har två förmiddagar i veckan en nanny som kommer och leker med dem. Hon är förvånandsvärt stark.

För barnen så går det också framåt. Noel går på pre-school två dagar i veckan vilket han tycker är väldigt roligt. Själv gruvar jag mig lite för lovet om ett par veckor, för pre-school har varit väldigt bra för honom och skönt för mig. Det är häftigt att höra honom använda sin engelska med vår nanny när hon är här. Det är mest han som föreslår vad de ska göra och var de ska gå. Jag pratar också en hel del engelska med honom för att förbättra inlärningen. Men ofta är han fortfarande för blyg eller osäker att prata så det går lite trögt med kompisar. På pre-school går det bra men det är ganska påfrestande för mig att han inte har kompisar att leka med hemma vilket gör att han vill leka med mig hela tiden. Han är väldigt intresserad av Pokémon och kan prata konstant i timmar om olika Pokémons – det är lite tröttande för en mamma att lyssna på.
Mira är väldigt självständig och charmig. Hon säger ”själv” typ 500 gånger om dagen. Ingen får hjälpa henne. Hon tar av och på sig kläder själv, vill gå själv då vi ska någonstans och skriker om hon inte själv får klättra upp i stolen. I söndags utmanade hon Noel i trädklättring. Noel prövade först att komma upp men bad mig om hjälp. Men när Mira prövade i samma träd efteråt och kom högre upp än honom, då blev ju han lite sporrad att försöka ännu mer. Hon är verkligen en duktig klättrare. Även språket börjar lossna för henne, så nu är det mest vi som får försöka lära oss vad det är hon säger.

Återkommande svenskar

Här i dagarna har även våra svenska vänner, Sune & Britt samt Mirjam, kommit tillbaka till Ukarumpa. Det känns väldigt roligt att åter ha några att prata svenska med. Mirjam kommer även att bo i våran källare under ett par veckor. Så vi är för en stund ett litet kollektiv igen.

Men nu får det vara bra för denna gång. Hoppas att kunna ge er en ny uppdatering snart igen. Och om ni har missat det så har vi lagt upp lite bilder på Galleri-sidan.

/Kristin

Kristins nya vardag

Mira vid den nybyggda lekplatsen vid affären

Mira vid den nybyggda lekplatsen vid affären

 

Noel hoppandes från en stubbe. Av copyright skäl klippte vi bort pojken han hoppade med.

Noel hoppandes från en stubbe. Av copyright- skäl klippte vi bort pojken han hoppade med.

Nu har vi varit här i tre veckor så en vardag har börjat ta form. Väldigt mycket kretsar kring barnen och maten för min del. Barnen trivs men har inte jättemycket givna aktiviteter. Vi går regelbundet till våra brittiska grannars studsmatta, våra svenska grannars gunga och så den nybyggda lekparken utanför affären. En gång i veckan är det en träff med mammor och barn hemma hos en amerikansk familj. Det är trevligt men betydligt mindre sådana kontakter jämfört med hur ofta vi gick till Brickebackens öppna förskola i Sverige. Istället blir lekparken lite av en sådan träffpunkt, vilket är väldigt trevligt. Det är kul att se hur barnen interagerar med andra barn de inte delar språk med. Mira som ännu inte har kolla på svenskan leker obehindrat med andra barn, men för Noel det tar det lite längre tid.

Bananer i vinägerbad

Bananer i vinägerbad för att ta kål på bakterier

All matlagning är nog vad som tar mest tid efter barnen. Tidigt på morgonen tre dagar i veckar kan man handla på en lokal marknad. Där finns det mesta i frukt- och grönsaksväg. Det är bästa tillfället att interagera med lokalbefolkning och få pröva min Tok Pisin som det talas här. Jag köper allt vad jag orkar bära hem. Vad som uppskattas är att det inte alls finns i kulturen att man ska pruta eller förhandla om priset, istället finnd prydliga prislappar på allt. Då jag fått hem maten ska den tvättas, suck! De flesta tvättar sina grönsaker i Bleach (klorin?) vilket inte vi vill göra; känns väldigt ohälsosamt. Så jag tvättar i vinägervatten istället och så skalar vi och kokar om det är möjligt. Hittills har ingen av oss blivit sjuka, vilket är väldigt skönt, det är väl typ amöba och kanske tyfoidfeber vi försöker att inte få. Men vi är i alla fall vaccinerade mot tyfoidfebern.

Kött och ost är extremt dyrt, så vi har bestämt oss för att bara äta kött en dag i veckan. Det innebär att vi äter väldigt mycket bönor, vilket också tar tid att laga till. Så det är alltid någon aktivitet i köket, antingen med tvättning, blötläggning eller torkning av grönsaker. Hittills har jag ändå tyckt att det är roligt och inspirerande med alla dessa färska, billiga grönsaker. Jag hoppas jag kan hålla intresset uppe för det är så livet ser ut här, i alla fall om man som oss har lite tightare budget.

Vi har även en papuansk hushållerska som kommer och hjälper oss två dagar i veckan. Hon hörde på något sätt till huset så vi bestämde oss tidigt för att anställa henne, hon känner ju till huset betydligt bättre än vad vi gör. Vi ser det också som en bra chans för oss att träna språket och kunna fråga om hur man gör med massa olika saker. Det låter kanske lyxigt att ha en hushållerska som kommer men det är en hel del jobb att få till det så det blir bra för henne. Jag ser till att hon får frukost, fika, lunch och eftermiddagskaffe. Det känns ibland som ett heldagsjobb för mig då hon är här. Men hon är väldigt rar och hon har tålamod att sitta och prata Tok Pisin med mig vilket jag verkligen uppskattar.

Det låter kanske inte som det mest spännande livet just nu men vi är på ett fantastiskt vackert ställe, vi håller på och frågar runt och kollar efter möjligheter att komma ut i byarna mer så vi får se det riktiga Papua Nya Guinea. Det anordnas även en hel del saker i Ukarumpa. Jag har bland annat varit på en fullt uppsatt Oskar Wilde pjäs, pusselkväll för damer samt Semmelfika med FFSTBBU (Föreningen För Svenska Traditioners Bevarande Bland Utlandssvenskar) ;-). Jag får även till det och tränar Zumba tre dagar i veckan, vilket är fantastiskt skönt och som jag inte skulle fått tid till i sverige. Samuel är väldigt flexibel på sitt jobb, han kommer hem varje lunch och äter, vilket är väldigt trevligt, då brukar han kunna lägga Mira eller göra annan behövlig insats.

Nu håller det på att bli väldigt långt inlägg igen så jag får skriva mer senare istället. Saknar är alla!

I backspegeln: Resan till Ukarumpa

All vår packning och hur den får plats i vår Mazda

All vår packning och hur den får plats i vår Mazda

Nu har vi varit här i Ukarumpa i en vecka men jag har fått uppdraget att skriva om resan hit. Det är såklart Samuel som är så strukturerad. Jag hade lite gruvat mig för resan hit då den är två dygn lång men det gick faktiskt jättebra. Barnen skötte sig exemplariskt på många sätt. Vi gick upp kl 5 på morgonen för att hinna till Arlanda i tid, Frida som vi bor med följde med och vinkade av oss.

Andra gången vi får träffa Mirjam

Andra gången vi får träffa Mirjam

Roar oss på olika sätt på första flygetappen som går till Doha

Roar oss på olika sätt på första flygetappen som går till Doha

Noel och Mirjam poserandes framför en Aston Martin

Noel och Mirjam poserandes framför en Aston Martin

På flygplatsen mötte vi upp med Mirjam som vi reste tillsammans med . Vi passade där även på att testa sele och koppel på Mira, något som visade sig underlättade massor under resans gång, speciellt vid köanden på flygplatser. Första flygresan var typ 6 timmar lång och under dagtid så alla var pigga och barnen kunde njuta av Qatar Airlines påkostade underhållning. Mira sov middag på golvet och allt flöt på. På kvällen landade vi i Doha där de hade gratis Internet och en fantastisk inomhuslekpark där barnen lekte i timmar. Det var verkligen skönt att ha Mirjam med, vi turades om att kolla barnen, vakta våra grejer och göra ärenden som byta blöjor köpa mat eller borsta tänder.

Innan nästa flyg gick var barnen ordentligt trötta och jag med. Mitt minne flyter ihop nu, men som jag kommer ihåg det så håller barnen på att somna då vi går på de tre senare flygresorna. De vaknar sedan upp då vi är på väg att landa eller så väcker vi dem för att äta lite. Vad som också är lite förvirrande är att flyget mellan Doha och Singapore går under natten och det gör även nästa flyg Singapore till Port Moresby. Tidsskillnanden gör att vi kommer fram så har det gått ett halft dygn extra. (Red Samuel: Orsaken till varför minnet ditt är vagt är för att du sov lutandes mot mig som även hade en sovande Mira i armarna.)

Changi, en lugn och skön flygplats

Changi, en lugn och skön flygplats

Flygplatsen i Singapore var en upplevelse, väldigt lugn och behaglig atmosfär. Väldigt skönt då vi nu var ordentligt trötta samt att vi hade 6-7 timmar innan nästa flyg. Vi vuxna sov väl till och från vad vi kunde, jag sov även en stund på golvet. Det fanns gott om fåtöljer att vila i och barnen blev roade med Mamma Mu. Nästa morgon skulle vi istället befinna oss på flygplatsen i Port Moresby vilket blev en stor kontrast till detta luxurösa stället som var Singapores flygplats.

Flygplanet av typen Kodiak som skulle ta oss till Ukarumpa

Flygplanet av typen Kodiak som skulle ta oss till Ukarumpa

Väl fastspända inuti flygplanet på väg till Ukarumpa

Väl fastspända inuti flygplanet på väg till Ukarumpa

Sista långflygningen var till Port Moresby, och vad som var skönt på det flyget var att jag och Mira fick tre egna säten att ligga på, så både jag och Mira sov ganska bra. Däremot var det lite mer turbulens, så vid nedstigningen blev Noel att må dåligt och kräktes i en flygsjukepåse, men han var ändå vid gott mod och konstaterade glatt att illamåendet gick över direkt efter det att han hade kräkts. Port Moresby är i sig ett lite ökänt ställe och nu var vi väldigt trötta. Flygplatsen var mycket liten, men det fanns ett cafe man kunde hänga på och få sig en kanna te. Där parkerade vi oss under förmiddan tills dess vår chafför, Mosely, kom för att skjutsa oss till SILs egen flyghangar, ett ställe som var mer avslappnat att hänga på. Nu var vi så trötta så att jag somnade i en fotölj. Samuel konstaterar att han höll på att somna ståendes då han blundade en stund.

Vy över PNG's vackra bergiga vildmark

Vy över PNG’s vackra bergiga vildmark

Inga vägar. Inga hus. Inga elledningar. Bara jungel.

Inga vägar. Inga hus. Inga elledningar. Bara jungel.

Ukarumpa, vårat hem för de närmaste 6 månaderna.

Ukarumpa, vårat hem för de närmaste 6 månaderna.

Men sen kom egentligen höjdpunkten på resan, det som är synd är att vi alla är så trötta att vi inte fullt ut kunde njuta av det utan höll på att somna hela tiden. Att resa över Papua Nya Guineas fantastiska landskap i ett litet propellerflygplan är nått av det häftigaste jag upplevt. I en och en halvitimme åkte vi över orörd vildmark, och det lilla planet gör att man upplever naturen närmare än när man sitter i ett stort jetplan. Barnen var så trötta så ingen av dem såg något av det här, de sov. Själv var jag alldeles för trött för att hålla ihop, antingen grät jag av den mäktiga upplevelsen eller så sov jag. Jag är väldigt glad över vetskapen att jag kommer att få göra om det någon gång då jag är piggare, om inte annat då vi ska hem igen. Till slut började vi se lite bebyggelse och vi var framme i Ukarumpa.

Våran sista flygetapp är gjord. Vi är framme!

Våran sista flygetapp är gjord. Vi är framme!

Vi blev mötta på flygplatsen av Idas föräldrar samt en till familj som haft lite ansvar för att ta emot oss. Jag fick en Billum (en PNG-väska) full med frukt, så vi kände oss väldigt välkomnade. Nu började gränsen bli nådd för barnen som nog hade fått nog av resande. Mira ville bara vara ute och skrek hysteriskt när vi skulle åter gå in i minibussen efter ett stopp. Den känslan höll i sig för henne i flera dagar; hon ville bara vara utomhus. Med hjälp av bananer och promenad med vagn lyckades vi hålla barnen lugna så att vi tillslut lyckades ta oss till vårt nya hem med all vår packning. De svenska familjerna i området hade sett till att huset och trädgården var i ordning, mat fanns i kylen och leksaker på plats. Senare på kvällen hade våra grannar även bjudit in till middag för alla svenskar där vi blev serverade chili con carne med glass och jordgubbssås gjord på färska jordgubbar. Vi kände oss väldigt välkomnade, lyckliga och trötta. Det blev en tidig kväll för familjen i vårt nya hus. Barnen sov fantastiskt i sina nya rum, inklusive Mira som för första gången sov i en vanlig säng.

Jag inser att det här blev ett helt galet långt blogginlägg, det första som jag har skrivit. Ni som inte gillar att läsa kan ju bara se på bilderna för en snabbare sammanfattning.

Pass till London tur & return

Det ska inte vara lätt. Inget ska vara lätt. När man gjort hela resan med att få arbetstillståndet så kommer nästa steg: visum

I teorin är det inte så krångligt. En ansökan för visum görs, och dess status går sedan att följa på en hemsida. Men sen behöver de passen för att kunna sätta in visumen i. Och med de menar jag PNG High Commission i London, vilket är den närmaste ambassad/konsulat för PNG. Det blir rekommenderad försändelse alltså. Men sen kommer kruxet att de även vill att vi skickar med ett förbetalt och adresserat kuvert i vilken de kan returnera våra pass när allt är klart.

Vi har ringt alla: Posten, DHL, TNT. Vi har till och med kollat med Royal Mail i England. Ingen erbjuder någon sådan tjänst. Att skicka förfrankerade kuvert är tydligen inte vara något privatpersoner är menade att pyssla med, speciellt into om det gäller att skicka saker ifrån utlandet. Men efter ett tredje samtal med High Commission i London så kom lösningen: Drottning Elisabeth.

Med lite pund i försändelsen för att täcka portot att skicka passen åter till oss så ska det gå. Äntligen en lösning! Äntligen kan vi ta nästa steg. Det känns nära nu. God Save the Queen!