I backspegeln: Att säga hejdå

Då vi på sätt och vis även använder vår blogg som en dagbok så kommer vi att göra ett par tråkiga backspegelsinlägg. Ni vill säkert hellre veta hur det är här på andra sidan jordklotet, men ni får hålla er till tåls några dagar till.

Vi hade länge vetat att vi skulle åka, vi hade bara inte vetat exakt när. Men när väl utresedatumet bestämdes gick allt väldigt snabbt. Två veckor senare skulle vi vara på flygplanet! Det är då vi insåg att vi egentligen inte alls har förberett oss på själva resan; vi hade mestadels bara arbetat med att få tillstånd att åka iväg och hade därför inte alls tänkt så mycket på allt som ska göras när väl tillståndet fanns där.

Vi behövde väskor; det ordnade våra kära grannar ovanpå (tack för lånet!). Vi behövde en packlista; den som vi använde till västkustsemestern förra sommaren med vissa modifieringar fick duga. Vi behövde ta våra vaccin och malariaprofylax; de mesta hanns med, men Noel får lov att ta sin sista kolera-vaccindos i PNG istället. Ordna med försäkringskassan, knyta ihop trådar på jobbet, se till att filmer, ljudböcker och tv-serier för både barn och vuxna kommer med, ordna med sista flygetappen.  Allt möjligt behövde göras, men kollektivet var där och hjälpte oss med barnen och annat så att vi föräldrar kunde fokusera på att få saker gjort. Sen behövde vi ju säga ’hejdå’ också!

Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest
Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest

Flera av dagarna blev inbokade. Då jag, Samuel, hjälpt till med översättningen i kyrkan blev vi bjudna till internationella gruppen på potluck party (knytis). Oh så gott! Sen gjorde kollektivet en Alla-hjärtans-dag-fest för oss; finklädd tillställning med trerätters, skön musik och vackra visor. Noel tyckte nog det hela var rätt konstigt. Sen var tanken att vi även skulle ta helgen hos Kristins syster i Kumla. Detta förhindrades dock av att Kristin blev magsjuk. Istället fick släktingarna komma till oss lite senare.

Under de sista dagarna så hade vi en strid ström av människor som kom förbi till oss för att säga ’hejdå’. Det kändes väldigt roligt, lite sorgligt och en aningens stressande. Men vi skulle verkligen inte velat haft det på något annat sätt! Många nämnde att vi verkade rätt så lugna med tanke på resan vi skulle ut på, men i ärlighetens namn så var det nog mer att vi var så trötta med alla förberedelser att vi inte hade haft tid att känna efter och bli nervösa. Vi passade i alla fall även på att ha spelkvällen en sista gång; många kom och många fick man säga hejdå till även där. En av de sista som besökte oss var Ida, hon som omedvetet satte igång hela processen som ledde till att vi nu befinner oss i Papua Nya Guinea. Med några sista PNG-tips ifrån henne så kunde vi äntligen sova vår sista natt i kollektivet innan resan startade. Nu var våra hejdå’n klara.

Och om 6 månader får vi säga ’Hej’ till er alla istället.

Äntligen framme!

Vi har anlänt!
Egentligen anlände vi till Ukarumpa (fniss) redan vid 4-tiden på fredagen den 21 februari. Men sen är det fullt upp med saker att göra så som att hälsa på folk, packa upp, vara förvirrad, och annat som behövs göras innan man kan sätta sig ner och skriva om vad som har hänt.
Detta inlägg är dock inte menat för det. Syftet är bara att berätta att hela resan gick väldigt bra! Barnen har sköt sig exemplariskt och flygen har varit trevliga på många sätt. Och vi har kommit fram, fått hyra ett hus, och försöker hantera alla intryck och all information.
Vi har däremot ett litet problem med att vi saknar Internet än så länge. Då vi anlände i fredags så har vi bara haft helgdagar, och har därför inte kunnat få tillgång till Internet. Därför kommer det till en början inte vara lätt för oss att kolla mail eller posta bilder. Detta inlägg i sig är gjort genom att snylta på våra nya grannars Internet-anslutning. Men tur nog har vi fått väldigt trevliga och svenska grannar som har tillåtit detta snyltande.
Vi har i alla fall haft det bra, varit bortbjudna till olika familjer för varje lunch och middag. Detta har gjort att man snabbt blivit att lära känna olika människor här på basen, men även att man inte hunnit med så mycket mer annat än att socialicera och äta. Men vi kommer ge er mer detaljer (samt visa bilder) när vi har fått någon form av eget Internet samt att den socialt väldigt intensiva tiden lugnar sig något.
Vi mår i vilket fall som helst väldigt bra.

Hjälp! Vi har ett datum!

I onsdags blev det bestämt. Vi åker om två veckor, den 19 februari. Det bestämdes över telefon med en vän som också är på väg till PNG och som vi kommer att resa tillsammans med. Hon behöver komma dit snabbt för att hinna med planet som går ut till en av byarna, och därför blev det ett tidigare resdatum än vi kunnat räkna med.

Helt plötsligt blev det väldigt verkligt! Vi har varit alldeles stirriga sedan dess med tillhörande svårigheter att sova. Vi inser ju att vi egentligen inte alls är förberedda; all våran förberedelse har mest handlat om att få tillstånd att åka.

Vi hade dock ett problem kvar: passen. De var fortfarande i London. Samma dag som vi bestämt datumet för avfärd hade vi ringt till High Commission i London för att få status gällande visumen. Tyvärr blev vi ombedda att återkomma; det var tydligen en strejk på gång i London vilket hindrade personalen att använda tunnelbanan. När vi väl fick tag på dem nästa dag så fick vi reda på att passen redan var skickade och på väg till Sverige. Jaaa!

Förvisso hade de missförstått oss skickat passen till vår vän istället för till oss, men då vi ska resa tillsammans med henne är det inga bekymmer med det.

Vi har pass! Vi har ett datum! Nu ska vi bara boka biljetten samt göra alla de andra förberedelserna som vi har förträngt.