Kristins nya vardag

Mira vid den nybyggda lekplatsen vid affären

Mira vid den nybyggda lekplatsen vid affären

 

Noel hoppandes från en stubbe. Av copyright skäl klippte vi bort pojken han hoppade med.

Noel hoppandes från en stubbe. Av copyright- skäl klippte vi bort pojken han hoppade med.

Nu har vi varit här i tre veckor så en vardag har börjat ta form. Väldigt mycket kretsar kring barnen och maten för min del. Barnen trivs men har inte jättemycket givna aktiviteter. Vi går regelbundet till våra brittiska grannars studsmatta, våra svenska grannars gunga och så den nybyggda lekparken utanför affären. En gång i veckan är det en träff med mammor och barn hemma hos en amerikansk familj. Det är trevligt men betydligt mindre sådana kontakter jämfört med hur ofta vi gick till Brickebackens öppna förskola i Sverige. Istället blir lekparken lite av en sådan träffpunkt, vilket är väldigt trevligt. Det är kul att se hur barnen interagerar med andra barn de inte delar språk med. Mira som ännu inte har kolla på svenskan leker obehindrat med andra barn, men för Noel det tar det lite längre tid.

Bananer i vinägerbad

Bananer i vinägerbad för att ta kål på bakterier

All matlagning är nog vad som tar mest tid efter barnen. Tidigt på morgonen tre dagar i veckar kan man handla på en lokal marknad. Där finns det mesta i frukt- och grönsaksväg. Det är bästa tillfället att interagera med lokalbefolkning och få pröva min Tok Pisin som det talas här. Jag köper allt vad jag orkar bära hem. Vad som uppskattas är att det inte alls finns i kulturen att man ska pruta eller förhandla om priset, istället finnd prydliga prislappar på allt. Då jag fått hem maten ska den tvättas, suck! De flesta tvättar sina grönsaker i Bleach (klorin?) vilket inte vi vill göra; känns väldigt ohälsosamt. Så jag tvättar i vinägervatten istället och så skalar vi och kokar om det är möjligt. Hittills har ingen av oss blivit sjuka, vilket är väldigt skönt, det är väl typ amöba och kanske tyfoidfeber vi försöker att inte få. Men vi är i alla fall vaccinerade mot tyfoidfebern.

Kött och ost är extremt dyrt, så vi har bestämt oss för att bara äta kött en dag i veckan. Det innebär att vi äter väldigt mycket bönor, vilket också tar tid att laga till. Så det är alltid någon aktivitet i köket, antingen med tvättning, blötläggning eller torkning av grönsaker. Hittills har jag ändå tyckt att det är roligt och inspirerande med alla dessa färska, billiga grönsaker. Jag hoppas jag kan hålla intresset uppe för det är så livet ser ut här, i alla fall om man som oss har lite tightare budget.

Vi har även en papuansk hushållerska som kommer och hjälper oss två dagar i veckan. Hon hörde på något sätt till huset så vi bestämde oss tidigt för att anställa henne, hon känner ju till huset betydligt bättre än vad vi gör. Vi ser det också som en bra chans för oss att träna språket och kunna fråga om hur man gör med massa olika saker. Det låter kanske lyxigt att ha en hushållerska som kommer men det är en hel del jobb att få till det så det blir bra för henne. Jag ser till att hon får frukost, fika, lunch och eftermiddagskaffe. Det känns ibland som ett heldagsjobb för mig då hon är här. Men hon är väldigt rar och hon har tålamod att sitta och prata Tok Pisin med mig vilket jag verkligen uppskattar.

Det låter kanske inte som det mest spännande livet just nu men vi är på ett fantastiskt vackert ställe, vi håller på och frågar runt och kollar efter möjligheter att komma ut i byarna mer så vi får se det riktiga Papua Nya Guinea. Det anordnas även en hel del saker i Ukarumpa. Jag har bland annat varit på en fullt uppsatt Oskar Wilde pjäs, pusselkväll för damer samt Semmelfika med FFSTBBU (Föreningen För Svenska Traditioners Bevarande Bland Utlandssvenskar) ;-). Jag får även till det och tränar Zumba tre dagar i veckan, vilket är fantastiskt skönt och som jag inte skulle fått tid till i sverige. Samuel är väldigt flexibel på sitt jobb, han kommer hem varje lunch och äter, vilket är väldigt trevligt, då brukar han kunna lägga Mira eller göra annan behövlig insats.

Nu håller det på att bli väldigt långt inlägg igen så jag får skriva mer senare istället. Saknar är alla!

Samuels nya vardag

Efter några veckor här i Papua Nya Guinea så har vi fått lite vardagsrutiner, och dessa tänkte jag försöka beskriva lite. Veckan börjar på måndag (förvisso inte enligt den dominerande gruppen här, men vi ignorerar det så länge) med att gå upp 6:30. Tiden är inte frivillig, men snarare bestämd av vår dotter, solen och en skrälldus med fåglar.

Efter vanliga morgonbestyr så bär det iväg till min arbetsplats vid 8-tiden. Efter en 5 min gångstrapats (okej, egentligen inte) så befinner jag mig vid mitt (engelska) tangentbort och mina två skärmar i ett tyst (förrutom fåglarna och en frenetiskt skällande hund någonstans) rum tillsammans med fem andra utvecklare. Kollegorna är förvånandsvärt tysta, men i regel brukar dom säga hej till varandra i alla fall. Själv är jag ju van med att ständigt bli avbruten eller bryta av någon annan, men här får man verkligen sitta och arbeta i lugnan ro; rätt skönt men även lite tråkigt ibland. Önskar kunna störa dem lite mer än vad som känns är okej. Men i sedvanlig ordning kan jag ju alltid skicka en fråga via IM chat.

Det är mycket att sätta sig in, men det är inget överdrivet nytt; SQL Server 2008 R2 och C#. Nuvarande projekt rör sig om att med DevExpress’ XAF framework skapa Workflow processer för den Lager och försäljningsapplikationen som används av Aviation. Kort och gott; <dalmål>jag jobbar med data.</dalmål>

Hur som helst så hinnar man inte mycket där på morgonen, för kl 8:30 är det frivillig andakt för samtliga på IT-avdelningen. Det innebär att sjunga någon sång, läsa något stycke ur bibeln och be lite tillsammans. Allt i Tok Pisin (Pidgeon English). Nej, jag förstår inte mycket än, men jag brukar vara med ändå. Det är en chans att lära sig språket samt att komma i kontakt med papuanerna som jobbar här. Förvisso är alla mina programmerar-kollegor amerikaner, men på Helpdesk jobbar det många papuaner.

Lunch äter jag hemma med familjen, och sedan vid kl 17 (eller tidigare ibland om Kristin ska iväg på något). Väl hemma så är det samma som i Sverige; leka med barnen, middag, leka lite till, lägga dem, och sedan krasha med lite hemma-programmering, PvZ eller Minecraft på en lokal servern. Och så går vardagarna normalt till.

Spelkväll hos Kings. Dominion fungerar här med, men jag testade faktiskt Citadel.

Spelkväll hos Kings. Dominion fungerar här med, men jag testade faktiskt Citadel.

Men detta ställe erbjuder även en massa andra aktiviteter. Följande har jag valt att hoppa på:

  • Innebandy kl 19:00 på torsdagar
  • Ultimate kl 15:00 på söndagar
  • Spelkväll för män hos våra brittiska grannar en gång i månaden

Ja, det är en vardagslunk som fungerar, men visst längtar vi också efter att komma ut (utanför Ukarumpa) lite mer, se annat än bara detta något egendomliga samhälle. Men det kommer tid för det och andra bloggposter om sådana strapatser.

I backspegeln: Resan till Ukarumpa

All vår packning och hur den får plats i vår Mazda

All vår packning och hur den får plats i vår Mazda

Nu har vi varit här i Ukarumpa i en vecka men jag har fått uppdraget att skriva om resan hit. Det är såklart Samuel som är så strukturerad. Jag hade lite gruvat mig för resan hit då den är två dygn lång men det gick faktiskt jättebra. Barnen skötte sig exemplariskt på många sätt. Vi gick upp kl 5 på morgonen för att hinna till Arlanda i tid, Frida som vi bor med följde med och vinkade av oss.

Andra gången vi får träffa Mirjam

Andra gången vi får träffa Mirjam

Roar oss på olika sätt på första flygetappen som går till Doha

Roar oss på olika sätt på första flygetappen som går till Doha

Noel och Mirjam poserandes framför en Aston Martin

Noel och Mirjam poserandes framför en Aston Martin

På flygplatsen mötte vi upp med Mirjam som vi reste tillsammans med . Vi passade där även på att testa sele och koppel på Mira, något som visade sig underlättade massor under resans gång, speciellt vid köanden på flygplatser. Första flygresan var typ 6 timmar lång och under dagtid så alla var pigga och barnen kunde njuta av Qatar Airlines påkostade underhållning. Mira sov middag på golvet och allt flöt på. På kvällen landade vi i Doha där de hade gratis Internet och en fantastisk inomhuslekpark där barnen lekte i timmar. Det var verkligen skönt att ha Mirjam med, vi turades om att kolla barnen, vakta våra grejer och göra ärenden som byta blöjor köpa mat eller borsta tänder.

Innan nästa flyg gick var barnen ordentligt trötta och jag med. Mitt minne flyter ihop nu, men som jag kommer ihåg det så håller barnen på att somna då vi går på de tre senare flygresorna. De vaknar sedan upp då vi är på väg att landa eller så väcker vi dem för att äta lite. Vad som också är lite förvirrande är att flyget mellan Doha och Singapore går under natten och det gör även nästa flyg Singapore till Port Moresby. Tidsskillnanden gör att vi kommer fram så har det gått ett halft dygn extra. (Red Samuel: Orsaken till varför minnet ditt är vagt är för att du sov lutandes mot mig som även hade en sovande Mira i armarna.)

Changi, en lugn och skön flygplats

Changi, en lugn och skön flygplats

Flygplatsen i Singapore var en upplevelse, väldigt lugn och behaglig atmosfär. Väldigt skönt då vi nu var ordentligt trötta samt att vi hade 6-7 timmar innan nästa flyg. Vi vuxna sov väl till och från vad vi kunde, jag sov även en stund på golvet. Det fanns gott om fåtöljer att vila i och barnen blev roade med Mamma Mu. Nästa morgon skulle vi istället befinna oss på flygplatsen i Port Moresby vilket blev en stor kontrast till detta luxurösa stället som var Singapores flygplats.

Flygplanet av typen Kodiak som skulle ta oss till Ukarumpa

Flygplanet av typen Kodiak som skulle ta oss till Ukarumpa

Väl fastspända inuti flygplanet på väg till Ukarumpa

Väl fastspända inuti flygplanet på väg till Ukarumpa

Sista långflygningen var till Port Moresby, och vad som var skönt på det flyget var att jag och Mira fick tre egna säten att ligga på, så både jag och Mira sov ganska bra. Däremot var det lite mer turbulens, så vid nedstigningen blev Noel att må dåligt och kräktes i en flygsjukepåse, men han var ändå vid gott mod och konstaterade glatt att illamåendet gick över direkt efter det att han hade kräkts. Port Moresby är i sig ett lite ökänt ställe och nu var vi väldigt trötta. Flygplatsen var mycket liten, men det fanns ett cafe man kunde hänga på och få sig en kanna te. Där parkerade vi oss under förmiddan tills dess vår chafför, Mosely, kom för att skjutsa oss till SILs egen flyghangar, ett ställe som var mer avslappnat att hänga på. Nu var vi så trötta så att jag somnade i en fotölj. Samuel konstaterar att han höll på att somna ståendes då han blundade en stund.

Vy över PNG's vackra bergiga vildmark

Vy över PNG’s vackra bergiga vildmark

Inga vägar. Inga hus. Inga elledningar. Bara jungel.

Inga vägar. Inga hus. Inga elledningar. Bara jungel.

Ukarumpa, vårat hem för de närmaste 6 månaderna.

Ukarumpa, vårat hem för de närmaste 6 månaderna.

Men sen kom egentligen höjdpunkten på resan, det som är synd är att vi alla är så trötta att vi inte fullt ut kunde njuta av det utan höll på att somna hela tiden. Att resa över Papua Nya Guineas fantastiska landskap i ett litet propellerflygplan är nått av det häftigaste jag upplevt. I en och en halvitimme åkte vi över orörd vildmark, och det lilla planet gör att man upplever naturen närmare än när man sitter i ett stort jetplan. Barnen var så trötta så ingen av dem såg något av det här, de sov. Själv var jag alldeles för trött för att hålla ihop, antingen grät jag av den mäktiga upplevelsen eller så sov jag. Jag är väldigt glad över vetskapen att jag kommer att få göra om det någon gång då jag är piggare, om inte annat då vi ska hem igen. Till slut började vi se lite bebyggelse och vi var framme i Ukarumpa.

Våran sista flygetapp är gjord. Vi är framme!

Våran sista flygetapp är gjord. Vi är framme!

Vi blev mötta på flygplatsen av Idas föräldrar samt en till familj som haft lite ansvar för att ta emot oss. Jag fick en Billum (en PNG-väska) full med frukt, så vi kände oss väldigt välkomnade. Nu började gränsen bli nådd för barnen som nog hade fått nog av resande. Mira ville bara vara ute och skrek hysteriskt när vi skulle åter gå in i minibussen efter ett stopp. Den känslan höll i sig för henne i flera dagar; hon ville bara vara utomhus. Med hjälp av bananer och promenad med vagn lyckades vi hålla barnen lugna så att vi tillslut lyckades ta oss till vårt nya hem med all vår packning. De svenska familjerna i området hade sett till att huset och trädgården var i ordning, mat fanns i kylen och leksaker på plats. Senare på kvällen hade våra grannar även bjudit in till middag för alla svenskar där vi blev serverade chili con carne med glass och jordgubbssås gjord på färska jordgubbar. Vi kände oss väldigt välkomnade, lyckliga och trötta. Det blev en tidig kväll för familjen i vårt nya hus. Barnen sov fantastiskt i sina nya rum, inklusive Mira som för första gången sov i en vanlig säng.

Jag inser att det här blev ett helt galet långt blogginlägg, det första som jag har skrivit. Ni som inte gillar att läsa kan ju bara se på bilderna för en snabbare sammanfattning.