Ett dygn som papuan

Äntligen har vi kommit ut och fått lite byupplevelse!

Vandring till Onamona

I Onamona fick vi snart ett följe av nyfikna barn.

I Onamona (Ånnamona?) fick vi snart ett följe av nyfikna barn

I torsdags följde vi med Ari hem till henne, sov över en natt och promernerade tillbaka på förmiddagen dagen därpå. Barnen fick stanna hemma med Mirjam då det skulle vara för lång promenad för dem. Ari bor i en by som heter Onamona som ligger två timmars promenad härifrån. Väldigt många papuaner därifrån jobbar inne på Ukarumpa där vi bor och de gör den här promenaden fram och tillbaka dagligen. Det kändes därför extra bra att gå istället för att låna en bil för att få mer förståelse för deras liv. Det hela var ett äventyr, det hade regnat mycket de senaste dagarna så vägar och stigar bestod till största delen av halkig lera. Väl ute i Onamona gick vi runt och kikade, hälsade på vår vän Bavi (oj vad överraskad hon blev!) och kollade in deras kyrkan. Många, speciellt barnen, blir väldigt nyfikna då de ser två vita människor i deras by. Flera tar följe och vill vara med och visa runt och alla vill vara med på kort. Vid ett ställe såg vi på avstånd hur barnen åker ”pulka” fast på gräs/lera istället för snö och med stjärtlappar av bushmaterial istället för plast. Landskapet är verkligen fantastiskt, allt är vilt och vackert var man än tittar, med odlingsplättar lite var stans. Känslan att springa runt barfota i en papuansk by är fantastisk då man befinner sig i en värld så långt ifrån den egna. Det kan närmast liknas med en disney-fantasi, a la Mowgli eller Poccahontas. Tänk att det här är verkligt, att människor lever det här livet. Det är på ett sätt så vackert och idylliskt men samtidigt så hårt och präglat av rädsla.

Rädsla och strid

Aris make öppnar vattenfylld bambu med en bushkniv

I brist på en bild av deras vapnen ser vi här Aris make som öppnar en vattenfylld bambu med en bushkniv. Friskt som källvatten!

Aris man visade stolt upp husets vapen, två spjut för kvinnor som man kan använda för att sticka ihjäl någon som redan ligger, så de är mest fina och inte så effektiva förklarar han. Han visar sedan pilarna till pilbågen som är det effektiva vapnet som de faktiskt använder. Ari som är djupt troende är tydligt missnöjd med husets vapenföråd men de tillhör hennes man, så det är inget hon verkar ha något inflytande på. Onamona befinner sig i krig med ett annat område, om än de i nuläget gått med på vapenstillestånd. Men förra året i oktober kom det flera män som bar moderna skjutvapen till byn med uppdrag från fiendebyn att döda män från Onamona. Det var första gången som människorna i Onamona hörde pistolskott, så det är inget som hör till vanligheterna. Men den dagen hände något märkligt – byn hade Guds beskydd och inte en enda kom till skada. Därför har just denna oktoberdag blivit en speciell dag för byn; man har ett speciellt minnesställe där man ber och tackar för Guds beskydd, och det pratas och planeras redan om firanden som ska till i slutet av oktober detta år. Människor ser sig som regel som kristna i PNG men det är ändå svårt för dem att förlåta. Kulturen säger vedergällning eller hämnd, så rädslan för att någon ska komma och döda en vän eller släkting tycks alltid närvarande.

Mat i hyddan

Ari tömmer en momo

Ari samlar ihop maten som tillagats i en momo

När maten började bli klar samlade vi oss i Aris hus för att äta. Det är inte helt lätt att hålla koll på alla som kom dit för att äta. Aris man har många syskon och syskonbarn, så jag tror att de flesta I hyddan var släkt med honom, men även Aris dotter (med bäbisen Noel) och familjens andra fru var där. Som jag förstår det så är det lite speciellt att få vita på besök, så alla vill vara med. I dörröppningen smög många bar som ville se vad som hände.

Aris dotter hade förberett momo, mat som lagas i en grop i marken med varma stenar. Ari pysslade massor och hade bl.a. tillagat komo, samlingsnamnet för allehanda ätbara bladgrönsaker, vilket hon kokat i kokosmjölk, en rätt med korvbitar och kål, och sedan ris. En del satt på golvet och del satt på britsar runt om. Ari lade upp rikliga portioner till alla och delade ut; hon och Bavi förklarade senare att det inte går att låta dem ta själv då de första skulle ta allt det gottigaste och kvar blir bara sötpotatis till de sista. Men Ari vet ju hur vi brukar göra, så jag och Samuel fick börja med att ta för oss själva trots allt. Samuel gjorde som papuanerna och åt med händerna medans jag fuskade lite och använde en sked. Jag skulle gärna velat gjort som de, men det tog emot då jag inte hade tvättat händerna på länge. Jag såg dock att några av papuaner också använde sked eller gaffel.

Berättelser runt elden

Kväll i Aris hydda

Hälften av folket som samlats i Aris hydda för att umgås. Kameran hade nog lite svårt med exponeringen och valde att se till majoriteten.

Ett papuanskt hus, kan se lite olika ut. Runt eller fyrkantigt. Ett stort rum eller med väggar så det blir fler sovrum. Det finns säkert tusen varianter runt om i landet men detta är vad vi fått se. Jordgolv, med några mattor att sitta på, en eldstad mitt på golvet, något enstaka fönster. Väggarna är flätade av bambu och taket består av gräs. En av männen, Ari’s syster son som även visade oss runt byn, berättade att han hade byggt flera hus. Oftast tog det ett par månader att färdigställa en hus, men han visade också sin mosters lilla förrådshydda som han byggt på en dag. Aris hus var ett stort rum med britsar längs väggarna för att sova på eller ha saker på, samt att hon till ovanligheterna faktiskt hade glas för sitt enda fönster.

Kvällen gick och det mörka huset blev ännu mörkare. Som gåva hade vi bl.a. tagit med oss en sån där röd ficklampa från IKEA som man kan veva upp. Den gav oss lite ljus, men snart kom en granne och lånade ut en regälare lampa kopplad till ett bilbatteri. Runt elden berättade Samuel om Sverige, om snö, frysta sjöar, skridskor och pimpling, om hus som är stora och dyra så att alla måste låna på bank för att köpa det, om hur skola är gratis t.o.m. universitet, om föräldrapenning och om politiker som inte är korrupta, men även om äldre som känner sig ensamma och om tidsstressade svenskar. Det känns som om man lika gärna kunde prata om livet på mars för dem, det känns lika avlägset och konstigt.

När klockan närmade sig 20:30 så börjde vi bryta upp för natten och folk gick hem till sitt. Vi rullade ut våra sovsäckar och lade oss under myggnätet. När lampan släcks är det becksvart och knäpptyst. Det enda ljudet som senare kunde väcka oss på natten var det av råttor som härjade omkring i huset, men tur nog höll de sig på golvet. Vi frågade på morgonen om en del har katt, och det händer att folk skaffar sig det, men de brukar bli uppätna av andra papuaner. Hund äter man däremot inte.

På väg hem igen

Genväg genom en lerig djungel

Vi tog en genväg genom en lerig och hal djungel.

Ari pysslade verkligen massor hela tiden. Vi försökte förklara att för oss blir det bra med sötpotatis till frukost, vilket vi förstått att de brukar äta. Men hon hade lite svårt att hålla standarden där, och istället fixar hon en regäl frukost med nudlar och annat. När vi väl hade ätit klart så tackade vi folket som åter samlats i hyddan och gjorde oss redo för att gå, men när vi skulle bege oss hem så regnade det. Regn leder till leriga och hala vägar, men för vår del spelade det inte så stor roll. Mina fötter hade så mycket skavsår efter gårdagens vandring att det var uteslutet att ta på sig skorna igen. Så barfota vandrade vi båda två, och om än leran var väldigt hal så var den även mjuk och skön att gå barfota i. På hemvägen tog vi en genväg genom skogen vilket var en fantastik upplevelse. Det var som att vandra i en vild djungel (red. Samuel: det var nog just vad det var). Bavi följde också med oss hem, vilket var jätteskönt, hon hjälpte mig med balansen flera gånger. Och alla papuaner vi mötte på vägen var glada och hälsade. Det är nog inte så ofta man ser vita människor klafsa runt barfota i leran som de själva.

Det känns som om man har varit ute och kampat; man är trött och frusen, kläder och hår är fuktigt och luktar rök. Man har haft lägereld och bott i någon övernattningsstuga med utedass. Det märkliga är bara att vi har inte varit ute och kampat, vi har prövat leva papuanliv under ett dygn.