En vecka i Hoboc

Sist vi bloggade (oj, vad länge sedan det var) skrev vi om vår endagsvistelse i grannbyn Onamona. Men nu har vi äntligen fått till att besöka det svenska missionärsparet Sune & Britt i den by, Hoboc, där de arbetat under nära trettio år (29 år för att vara mer exakt).

Hoboc

Husen i Hoboc är byggda med skrädda brädor till skillnad från den vävda bambu som används i Highlands.

Husen i Hoboc är byggda med skrädda brädor till skillnad från den vävda bambu som används i Highlands.

Byn Hoboc (uttalas Håbå, där c’et blir som ett tyst G) är en by med c:a 200 invånare, ligger i provinsen Morobe på en höjd av ungefär 1500m. Byn tillhör språkområdet Dedua, ett språk som talas av ungefär 9000 personer varav runt 4000 har flyttat till de större städerna (läs Lae). Innan Sune & Britt började sitt arbete så fanns det inget skriftspråk för dedua, men genom åren har de tillsammans med medhjälpare från området studerat språket, kartlagt dess grammatiska regler och olika ljud, utarbetat ett alfabet (p.g.a. landets geografiska och politiska relation till Australien utgår Folk&Språk i regel ifrån de romanska bokstäverna, så ock i detta fall), och sedan använt det till att genomföra det långa och tidskrävande arbetet med att översätta världens mest översatta boksamling, Bibeln, till deras språk.

Okej, nu är det inte riktigt så att man tidigare inte haft någon bibel, men den har då varit skriven antingen på ”kyrkospråket”, lite grann som latin var kyrkospråket i europa), eller så på Tok Pisin (Pidgin Engelska) som är landets handelsspråk, ett språk som de flesta i byn också kan kommunicera i. För innan Sune & Britt slog sig ner där så fanns det redan en kyrka och många troende i byn. Men nu har de äntligen fått både nya och gamla testamentet på sitt eget språk, och det är värt att fira. Och fira gjorde dom i en stor fest där runt 3000 människor kom till byn i dagarna 3 (eller 4).

Fest 20/4

Vid invigningscermonin av bibeln användes trummorna flitigt.

Vid invigningscermonin av bibeln användes kundo trummorna flitigt. Men de blev snart ett väldigt bekant ljud.

När vi väl anlände till byn efter vandringen ner från berget där landningsbanan (nej, tänk gräs, inte asfalt eller nått sådant) låg så möttes vi av förfesten. En stor grupp papuaner sjöng med hög stämma till ackompanjemang av gitarr och kundu (handburen trumma) , vi fick blomsterkransar om halsen, och fick sedan gå tillsammans med dem i procession till en annan stor grupp papuaner som sjöng även de med hög stämma (om än en helt annan sång). Papuanernas (deduanernas?) sång, som visar sig vara lovsång, är annorlunda än den vi svenskar är van vid; den sjungs med en annan sångteknik och har annan skala och glidningar som vi inte har. Det gick liksom inte riktigt att lära sig melodierna. Men å andra sidan så tror jag nog inte det behövdes, för även om vi skulle kunnat sjunga med så skulle våra lagom återhållna svenska stämmor obönhörligt gått drunkningsdöden till mötes i den kraftiga och passionerade sång som papuanerna bidrog med.

Några unga män från området klädde up sig och gav en traditionell (?) dans uppvisning.

Några unga män från området klädde up sig och gav en traditionell (?) dans uppvisning.

Denna lovsång blev också det som för oss nog gav det starkaste intrycket under våran vistelse. Sången hördes till och från under hela dagen, eventuellt med någon längre paus när Sune talade för festbesökarna i det stora tältet som satts upp. Den hördes sent in på natten när man försökte somna, och började sedan åter igen runt 4-tiden på morgonen till rytmen av kundotrummorna.

En dag extra

Det var få förunnade att få bära Mira. Men Mira gillade grannflickan och kunde tillåta henne.

Det var få förunnade att få bära Mira. Men Mira gillade grannflickan och kunde tillåta henne.

Våra dagar var härliga och barnen skötte sig exemplariskt hela tiden. Men när väl festen var över och vi skulle flyga tillbaka till Ukarumpa så visade det sig att det var för molnigt; flygplanet skulle inte kunna landa. Istället fick vi en extra dag som gav oss en bättre inblick i hur byn såg ut när det inte var tusentals besökare där. Det gav oss också möjlighet att vara ute mer med barnen utan att det skapades en stor klunga papanska barn som trängdes inpå för att beskåda denna underliga vita flicka som var Mira.

Det var mycket som hände och vi fick uppleva, bad i floden, bad på basketbollsplanen, avocadoklättning, stjärnskådning, taro, marshmallows med kockarna, billumgåvor, handskakningar (*knäpp!*), bokförsäljning, fast i dimma, singsing, bibel-linbana, och mycket mer. Men den som orkar lyssna får fråga oss när vi ses, för nu är det mindre än två veckor kvar innan vi är tillbaka till Sverige och kan berätta.