I backspegeln: Att säga hejdå

Då vi på sätt och vis även använder vår blogg som en dagbok så kommer vi att göra ett par tråkiga backspegelsinlägg. Ni vill säkert hellre veta hur det är här på andra sidan jordklotet, men ni får hålla er till tåls några dagar till.

Vi hade länge vetat att vi skulle åka, vi hade bara inte vetat exakt när. Men när väl utresedatumet bestämdes gick allt väldigt snabbt. Två veckor senare skulle vi vara på flygplanet! Det är då vi insåg att vi egentligen inte alls har förberett oss på själva resan; vi hade mestadels bara arbetat med att få tillstånd att åka iväg och hade därför inte alls tänkt så mycket på allt som ska göras när väl tillståndet fanns där.

Vi behövde väskor; det ordnade våra kära grannar ovanpå (tack för lånet!). Vi behövde en packlista; den som vi använde till västkustsemestern förra sommaren med vissa modifieringar fick duga. Vi behövde ta våra vaccin och malariaprofylax; de mesta hanns med, men Noel får lov att ta sin sista kolera-vaccindos i PNG istället. Ordna med försäkringskassan, knyta ihop trådar på jobbet, se till att filmer, ljudböcker och tv-serier för både barn och vuxna kommer med, ordna med sista flygetappen.  Allt möjligt behövde göras, men kollektivet var där och hjälpte oss med barnen och annat så att vi föräldrar kunde fokusera på att få saker gjort. Sen behövde vi ju säga ’hejdå’ också!

Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest
Våra lägenhetsvänner i Koinonia på vår Alla-Hjärtans-Dag-fest

Flera av dagarna blev inbokade. Då jag, Samuel, hjälpt till med översättningen i kyrkan blev vi bjudna till internationella gruppen på potluck party (knytis). Oh så gott! Sen gjorde kollektivet en Alla-hjärtans-dag-fest för oss; finklädd tillställning med trerätters, skön musik och vackra visor. Noel tyckte nog det hela var rätt konstigt. Sen var tanken att vi även skulle ta helgen hos Kristins syster i Kumla. Detta förhindrades dock av att Kristin blev magsjuk. Istället fick släktingarna komma till oss lite senare.

Under de sista dagarna så hade vi en strid ström av människor som kom förbi till oss för att säga ’hejdå’. Det kändes väldigt roligt, lite sorgligt och en aningens stressande. Men vi skulle verkligen inte velat haft det på något annat sätt! Många nämnde att vi verkade rätt så lugna med tanke på resan vi skulle ut på, men i ärlighetens namn så var det nog mer att vi var så trötta med alla förberedelser att vi inte hade haft tid att känna efter och bli nervösa. Vi passade i alla fall även på att ha spelkvällen en sista gång; många kom och många fick man säga hejdå till även där. En av de sista som besökte oss var Ida, hon som omedvetet satte igång hela processen som ledde till att vi nu befinner oss i Papua Nya Guinea. Med några sista PNG-tips ifrån henne så kunde vi äntligen sova vår sista natt i kollektivet innan resan startade. Nu var våra hejdå’n klara.

Och om 6 månader får vi säga ’Hej’ till er alla istället.

5 reaktion på “I backspegeln: Att säga hejdå”

  1. Åh så roligt att höra av er!
    Malung går mot en för tidig vår och Vasalopps-arrangörerna gör så gott dom kan för att behålla spåren över helgen!
    I vår backspegel är vi så tacksamma att vi hann krama om er innan ni for…….

  2. Hej finingar!

    Ja, det kändes lite konstigt att vara i kollektivets hägn förra måndagen men utan er på plats. Får se om det känns lika märkligt i afton… men det var bra att ni var på plats måndagen innan ni åkte så man fick ta något slags adjö… inklusive kramkalas.
    Kram och lycka till med det som väntar er där!
    Iréne

  3. Här är det Samuels mamma som skriver och vill önska familjen Jirenus en fin och upplevelserik tid i papa nya Guinea.

  4. Så skönt att ni är välbehållna och hemma. Synd bara att vi inte hann mötas på Svensk mylla. Vi är ju nu på Gran Canaria., men vi hoppas ni kommer och besöker oss under den här säsongen. Vi längtar nämligen efter er … jättemycket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *