En efterlängtad uppdatering

Nu har vi varit i Ukarumpa i tre månader. Vi kan väl säga att vi inte är några bloggare någon av oss då man ser det futtiga resultatet på sidan. Men jag ska försöka göra en lägesrapport. Med tanke på att jag ”råkade” anställa en nanny till barnen så får jag loss lite extra tid ett par förmiddagar i veckan, så ännu finns det hopp för bloggen.

Mitt vardagsliv

Tillsammans med de papuanska kvinnorna i min bibelstudiegrupp.

Tillsammans med de papuanska kvinnorna i min bibelstudiegrupp.

Livet rullar på för oss. Mitt liv cirklar mest runt hemmet. Matlagning tar mycket tid, men jag har ganska bra rutin vid det här laget. Det kommer några papuanska kvinnor hit regelbundet, delvis som vänner och delvis som anställda. Jag har också gått med i en bibel-studiegrupp för papuanska kvinnor. Dels för att bygga relationer men också för att träna språket. Det är svårt att alltid förstå vad de menar och om vad de förväntar sig av mig. Man vill ju kunna hjälpa och uppföra sig men det är svårt att riktigt förstå dem både med språk och kulturskillnader.
Vi har förstått att många av papuanerna får känslan att vi utlänningar som jobbar här inte vill ha så mycket med dem att göra när det gäller relationer. Det kan nog till stor del bero på att missionärerna som arbetar ute i byarna lägger sin energi på att bygga relationer med det papuanska folket där, och när de sedan kommer till Ukarumpa så är de rätt trötta och har inte så mycket ork att bygga relationer med de som bor här. Den här situationen gör att det känns väldigt meningsfullt och uppskattat från papuanerna i området om man vill bygga relationer med dem. De papuaner jag känner lite mer berättar om hur kvinnorna på marknaden pratat om mig, om hur jag bär min billum (väska) som dem och att de blir glada då de ser mig. Det behövs verkligen inte mycket för att glädja människor, och på något vis känner jag att de tycker om mig. De blir glada då jag försöker prata deras språk och att le, hälsa och småprata är också viktigt.

Kultursituationer

Aris barnbarn som en döpt efter vår son Noel.

Aris barnbarn som en döpt efter vår son Noel.

Vad jag inte är så van vid är att de lyssnar väldigt mycket på mig och vad jag säger. Ibland har jag fått vara lite BVC och svara på frågor om amning och mat till små babysar. Det slutade med att dottern till Ari (vår hushållerskas) nu även ammar sin mosters barn då mostern inte hade någon mjölk kvar till sin baby. Jo, jag nämnde väl att amning är viktigt och den bästa födan för bäbisar. Det slutade med att jag köpte vitamintillskott till den ammande mamman då jag känner mig lite skyldig till att hon magrat av mer och mer. Jag försöker verkligen att tänka mig för vad jag säger och om mina svenska kunskaper är applicerbara här.
En annan kultursituation jag försöker få grepp om är den med vår nya nanny. Hon är en av kvinnorna från min bibelstudiegrupp. Hon kom en dag och bad om pengar för att kunna åka till Goroka, en närliggande stad, då hennes man nyss dött på sjukhuset. Hon skulle bara vara i Ukarumpa i ett par veckor. Då hon och mina barn lekte väldigt bra tillsammans så sa jag att jag kan anställa henne för att komma och leka och ta hand om barnen ett par förmiddagar. Det var ju en rätt liten grej med tanke på att hon snart skulle åka iväg. Men sen visade sig att hon inte hade några pengar att åka hem för, men med tanke på att hon nu hade ett jobb här hos mig så tänkte hon fortsätta jobba tills hon har fått råd att åka hem. Det blev plötsligt ett betydligt större ansvar för min den än jag tänkt. Men då jag ser att det är bra för barnen så tänker jag att det ändå är okej.
Livet för en papuan
Papuanerna är fantastiska på många sätt. De som lever i byarna är nästan helt självförsörjda på mat. Det rullande de behöver pengar till är olja, salt och tvål (för kläder), sen går mycket pengar till skolavgifter. Resten är sådant de odlar själva. Folk är fattiga men mat finns. Sen kan det vara som för en kvinna jag känner, att hennes barn klagar för att de är såå trötta på söt-potatis, basmaten i den papuanska kosten.
Alla papuaner jag känner har förlorat barn och nära familjemedlemmar. Många vittnesmål handlar om hur Gud lagt ner glädje i deras hjärtan trots hårda liv med förluster av nära och kära. Det verkar som om kvinnorna lever det hårdaste livet då mycket ansvar ligger på dem medan männen tycks kunna välja mer hur mycket ansvar de tar. Det är inte ovanligt att män har flera fruar vilket ökar deras status, men det betyder inte att de har möjlighet att försörja dem. Ari berättade om hennes familj, där hon är en av tre fruar. Hon som kristen tycker det är fel men att det ligger på mannen, så hon försöker göra det bästa av situationen utifrån sitt håll. Då de andra fruarna inte är så duktiga på att ta hand om barn och hushåll så försöker hon att hjälpa till och se efter dem i mycket högre utsträckning än vad kulturen påbjuder. Hon har kommit fram till att det är vad hon som kristen kan göra. Men hon ställer sedan även krav på de andra fruarna att gå till kyrkan för att lära sig om Jesus.

Rädsla och säkerhet

På väg till kyrkan på andra sidan floden

På väg till kyrkan på andra sidan floden

Ukarumpa är i mångt och mycket ett härligt ställe. Det är rätt så speciellt då det, tydligt influerat av den Amerikanska kulturen, blir en väldigt kontrast mot resten av den omgivande – en amerikansk by mitt ute i Papua Nya Guinea. Söndagen för två veckor sedan följde vi med en brittisk vän till en lokal kyrka. Vi lämnade inhägnaden och vadade över en flod och plötsligt så var vi i Papua Nya Guinea. Det har tagit ända tills nu innan vi tagit oss till en grannby och sett hur det egentligen ser ut här, hur folk bor och lever. En förklaring är förståss att vi har små barn och att det inte är så lätt att ta oss så långt med dem alla gånger, även i Sverige. Men en annan anledning är också att Ukarumpa är ganska stängt. Det råder en rädsla för allt som kan hända utanför och det det finns uttalade regler gällande säkerhet. Man går inte ut själv efter det blivit mörkt. Man går inte själv någonstans utanför stängslet. Det bör alltid finnas en man med i en grupp som vistas ute efter det blivit mörkt eller om man ska in till Kainantu (närmaste staden).
Alla de här reglena är väldigt begränsande och gör att livet här blir ganska isolerat. Det är inte bara vi s.k. ”white skins” som lever med sådana regler, även lokalbefolkningen har vissa säkerhetsbeteenden. Ari berättar att för henne är det väldigt viktigt att be om Guds beskydd innan man lämnar sin bostad för dagen. Då hon går till och från jobbet, vilket är en två timmars promenad, så går de i större grupper. En av orsakerna till hennes rädslor bygger ockspå att hennes by befinner sig i någon form av konflikt med en närliggande by. Vid julas var det så illa att ingen, varken barn eller vuxna kunde gå till skola eller jobb på några månader. Folk har blivit dödade i denna konflikt vilket har lett till hämndaktioner i en ständigt växande spiral. Nu har de kunnat samtala så att situationen har lugnat sig, men så fort man hör om någon som dött i någon av dessa byar (oavsett orsak) så är alla oroliga att man ska skylla på den andra byn och att konflikten ska blossa upp igen.

Noel och Mira

Barnen har två förmiddagar i veckan en nanny som kommer och leker med dem. Hon är förvånandsvärt stark.

Barnen har två förmiddagar i veckan en nanny som kommer och leker med dem. Hon är förvånandsvärt stark.

För barnen så går det också framåt. Noel går på pre-school två dagar i veckan vilket han tycker är väldigt roligt. Själv gruvar jag mig lite för lovet om ett par veckor, för pre-school har varit väldigt bra för honom och skönt för mig. Det är häftigt att höra honom använda sin engelska med vår nanny när hon är här. Det är mest han som föreslår vad de ska göra och var de ska gå. Jag pratar också en hel del engelska med honom för att förbättra inlärningen. Men ofta är han fortfarande för blyg eller osäker att prata så det går lite trögt med kompisar. På pre-school går det bra men det är ganska påfrestande för mig att han inte har kompisar att leka med hemma vilket gör att han vill leka med mig hela tiden. Han är väldigt intresserad av Pokémon och kan prata konstant i timmar om olika Pokémons – det är lite tröttande för en mamma att lyssna på.
Mira är väldigt självständig och charmig. Hon säger ”själv” typ 500 gånger om dagen. Ingen får hjälpa henne. Hon tar av och på sig kläder själv, vill gå själv då vi ska någonstans och skriker om hon inte själv får klättra upp i stolen. I söndags utmanade hon Noel i trädklättring. Noel prövade först att komma upp men bad mig om hjälp. Men när Mira prövade i samma träd efteråt och kom högre upp än honom, då blev ju han lite sporrad att försöka ännu mer. Hon är verkligen en duktig klättrare. Även språket börjar lossna för henne, så nu är det mest vi som får försöka lära oss vad det är hon säger.

Återkommande svenskar

Här i dagarna har även våra svenska vänner, Sune & Britt samt Mirjam, kommit tillbaka till Ukarumpa. Det känns väldigt roligt att åter ha några att prata svenska med. Mirjam kommer även att bo i våran källare under ett par veckor. Så vi är för en stund ett litet kollektiv igen.

Men nu får det vara bra för denna gång. Hoppas att kunna ge er en ny uppdatering snart igen. Och om ni har missat det så har vi lagt upp lite bilder på Galleri-sidan.

/Kristin

3 reaktion på “En efterlängtad uppdatering”

  1. Fantastiskt! Ni har ju det hur gott som helst :’) Säg det som det är, ni skulle kunna stanna, eller hur? hehehe
    Några klasskompisar till mig är i Ukarumpa nu, så om ni springer på Ben eller Amy får ni gärna hälsa.

    många kramar!

    1. Vi hade hemgruppsavslutning i fredags. Grillning i vår trädgård och då saknades ni!
      Ha det fortsatt gott!
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *